Family First - Dag 64
Igår jobbade jag fram till idag kl 01:00. Och så har jag varit uppe med tuppen och ätit frukost mm. Tänkte sätta igång och måla strax igen - men först sprida lite bläck över bloggen.
Where I'm from.
Jag kommer från en fantastisk familj där jag växte upp med båda mina föräldrar, som är dom kärleksfullaste och visaste personerna ni kan tänka er, samt med min syster - en blandning av deras bästa. Jag är oerhört tacksam för den tid som jag haft, har och kommer ha med er!
En annan tid i mitt liv jag tackar för är högspecifierat onsdagen den 21a maj 2008. Förutom att United skulle spela Champions league final i Moskva, så lekte livet. Jag hade precis tagit körkort ett par månader innan. Och för att hoppa tillbaks lite till det, så var det som så att samma dag som jag gjorde uppkörningen, satte jag mig bara någon timme senare på bussen upp till Sthlm. Jag skulle åka på skidsemester i Ruka i Finland. När jag gick av båten möts jag av den finaste present jag någonsin ens kunde drömma om. Jag och min syster hade äran att köra omkring i det här färdskeppet i fyra år:
Det var en adrenalinkick varje gång. Tusen tack - vore en förolämpning.
Så saker och ting gick bra, jag tampades dessutom med det tacksamma "problemet" att vela mellan kärleken på flera fronter och dessutom hade jag fått mitt första bartenderjobb, på Highlander Inn.
21 maj - Det var dagen D.
För mig som United-fan så värderar jag gemenskapen som en av dom viktigaste bitarna av allt positivt som hör till United. Vi hade bokat bord på O'learys en månad innan. Det var jag, Berra, syrran och så hade även farsan lyckats ta sig över österpölen, vilket betydde massor. Jag kan inte bedöma hur högt farsan värdesätter Uniteds framgångar, men jag vet att han vet hur mycket det betyder för mig - och det har alltid varit något extra att se matcherna med honom. Jag kan i alla fall slå fast vid att han inte kom för att matchen inte sändes i Helsingfors. Den här fenomenala säsongen, där allt Ronaldos fot rörde förvandlades till guld, skulle snart sammanfattas och det var bara två matcher kvar. Ligaguldet var bärgat och FA-cup final väntade en och en halv vecka senare.
Berra och jag hade bunkrat upp med bärs och syster fick ta smällen att vara nykter, då hon snällt skulle köra oss. Väl inne på O'learys sen var det en magisk stämning. Det var en relativt jämnt fördelad fan-skara mellan blåa och röda. Givetvis satte Ronaldo 1-0 och jag var i sjunde himlen. Men nu började Chelsea-fansen bli förbannade och Robin Eriksson av alla jävla människor började tjafsa och det var jävligt nära att han och farsan inte skulle gå ut och göra upp, haha! När Chelsea sen satte kvitteringen var det inte lika muntert. Nervositeten och hatet mot Chelsea började vittra. Eftersom Chelseas laguppställning bestod av nästintill endast negrer, fann inte Berra något annat vis att uttrycka sitt vrede än att skicka ur sig massa "klick ljud", skrika "negerjävlar" och apliknande läten som "UhhhUuuhUuh". Berra ska vara glad att han lever idag, för när jag sen kollar bakom honom så står en två meter lång och nästan lika bred (nåväl, kanske inte riktigt - men stor) neger bakom honom, med mord i blicken. Jag sa till Berra, och när han kollade bak, såg han väl sitt liv passera i revy, för hans ansikte skulle kunna förväxlats med en vilsen valp. Negern vars mordiska min var som fastprintad i sten, lät oss dock leva och vi fokuserade vidare på matchen. Berra viskar ändå till mig "Vad fan.. Dom är ju svarta!".
Matchen går till förlägning och jag försöker dränka mina nerver i alkohol. Stolpar, bråk, rött kort och räddningar på mållinjen, står i vägen för ett avgörande innan strafflägningen. Och när väl straffarna drar igång så händer det otänkbara att alla gör mål, förutom Ronaldo(!), när Chelsea bara har en straff kvar. Jag är så jävla förbannad vid det här laget och ber Johanna hämta ut våra jackor. Ronaldo ligger med ansiktet i gräset och stortjuter. Chelseas kapten Terry ska gå fram för att kassera in trofén, med vad som tros vara cupens sista spark. Men tacka gud för ryskt gräs, så halkar idioten, skickar bollen i stolpen och straffarna fortgår. United-fansen tränger sig in i krogen på nytt och jublet är lika frenetiskt som att vi skulle vunnit. Två straffar senare så berättar Van Der Sar att United är mästare med en strålande räddning! Manchester kom att masstrycka "Warning slippery gras"-tröjor efter detta, med Terry som modell såklart.
O'learys exploderade verkligen! Plötsligt såg jag bara röda supportrar - glädjehögar bildades på golvet och jag minns hur jag lyfte upp syrran till mitt högt benägna kungabord som jag hoppat upp till för att dansa och sjunga. Härefter så var ju efterfest obligatoriskt och vi begav oss först till Wasa, därefter skulle Johanna och farsan avrunda. Så jag och Berra mötte upp Kicka, Dahla och en brud vid namn Andrea. Berra hade lovat Andrea sovplats eftersom hon var från Gusum. Hur vi mötte upp alla dom kl halv 4 en vardagnatt, det förstår jag inte själv. Vi satt hur som helst och drack i mitt rum på Slåttergatan och njöt av Uniteds bedrift. Vi fick för oss att vi skulle basta och kort innan vi skulle hoppa in så kollade jag på tjejen. Jag började misstänka att det var en snubbe, "fan vad full jag måste vara", tänkte jag. Men ju mer jag analyserade så fastslog jag sen fan i mig, att det var en kille. En livs levande transa i mitt hem, hur fan gick det här till?! Berra hade hittat "den" på internet och vi hade båda pratat med "det" i telefon och jag minns hur vi sa att hon hade så hes röst. Men vi tänkte att hon bara var förkyld eller något. Jag hojtar åt mig Berra och förklarar situationen och det tar sin stund innan jag övertygar honom. Vid det här laget står vi som två fån och råglor på "den", från rummet innan basturummet (mitt rum), med en öppen dörr. När Berra förstår att hon inte är en hon, så drämmer han till dörren, som inte gick att öppna innifrån, stenhårt:
-Vad fan ska vi göra?!
-Ja, inte fan ska vi basta med den iaf, säger jag.
Dom bankar och skriker halvt i panik innifrån, då hade vi råkat släcka för dom (lampknappen var utanför) dessutom, i vår egen panik. Vi går in och säger åt Andrea, som tidigare hetat Andreas, att vi behöver prata ensamma (ironiskt det vore om vi hade sagt "killsnack"). Vi berättar läget och Kicka skriker ur sig med seriösaste tänkbara röst "vi måste döda honom!", "ska vi döda honom?!". Syrran berättade sen att farsan undrade vad fan vi höll på med egentligen.
Andrea fattar vid det här laget att vi fattar, men Dahla var snäll och lugnade ner "den" med tröstande meningar så som:
Det är ingen fara, vi har massor kompisar som du.
Yeah right.
Men även vi var bamhärtiga och skälvklart lät vi Andrea leva, haha. Dahla och Kicka drar efter en stund och jag är snabb med att ta soffan, försäkrandes om att alla kläder är på - och låter Berra och Andrea kriga om sängen. Jag vet inte om eller hur dom sov och jag vet inte om jag vill veta, haha! Men när jag vaknar upp så sitter "det" i min fotölj med en liten morgonskäggstubb dagen-efter-smink och kollar på mig, och jag tänker "Herregud!.. - Äh, United vann guld!"
