fetget.blogg.se

Lyckans berg-o-dalbana har vänt rejält för varje dag som gått, sedan jag beskrev mitt deprimerande tillstånd och idag är det med sång jag springer på mina löprundor igen, hehe. Nu gäller det bara att försöka stanna här, men när jag faller är det bara att resa sig och klättra upp på nytt! Jag måste påpeka att jag i största allmänhet är grymt dålig på att ta förluster, bakslag, jaa att inte få min vilja igenom helt enkelt. Jag visar det sällan utåt, men inombords kan jag dö, haha! Men jag säger som papi min: Jag är en skitdålig förlorare, den sämsta' men det är för att jag aldrig fått chansen att träna på det.

Och jag väljer och tro att det gäller mig med till en viss grad, haha!

På tal om padre. Det kom förbi en snubbe med sin fru på byggplatsen idag, jag trodde det bara var någon eventuell köpare, eftersom han körde en dyr bil, men det visade sig vara någon bekant till Kari. Dom pratade på en stund under vår kaffepaus. Sen kommer dom in på gamla historier för, jaa generationer och generationer sedan (långt innan dinosaurierna), när dom var unga. Hur som så berättar då snubben i fråga (Jukka, tror jag han hette) om hur han då försökte närma sig en brud, som tydligen Karis bror redan hade lagt beslag på. Det visste inte Jukka om och innan han ens hinner lägga in sin stöt på henne, så knockas han mer eller mindre medvetslös. Han säger det med ett gott skratt, så jag antar att det inte är några hard feelings', haha. Men ett ännu godare skratt fick nog jag då han - med väldigt hög självrespekt, bör tilläggas - berättar om sitt missöde och Kari säger, med en min och ton som utstrålar 'vad-hade-du-förväntat-dig', att det givetvis var min far (som var brodern i fråga) som det handlade om.

 

Lite bilder från min springtur nyss: