Stay Strong - Dag 40
Jag hatar att skriva att jag till exempel är glad men därefter inte skriva varför. Varför då skriva det över huvud taget kan jag tycka?
Dessvärre måste jag leva ut lite dubbelmoral nu och berätta att jag inte ser mitt livs ljusaste sidor för tillfället - utan att kunna detaljera mig i varför - av respekt för visa läsare. Men varför jag skriver så, är för att min poäng till hög grad kvarstår.
"Just another trial of life"..
Det är ord som jag upprepat för mig själv dom senaste dagarna. Varför just dom orden och var jag fått det ifrån, vet jag inte. Men innebörden är att jag intalar mig själv att en slags Gud utsätter mig för dessa prövningar i livet - och jag gör det därmed till en slags utmaning.
Jag tror inte på något övernaturligt. Jag är rättare sagt övertygad om att det inte finns någon Gud och det finns ingen som kan motbevisa mig. Men med tillräckligt starkt psyke är det möjligt att kontrollera känslorna åt rätt håll.
Från att tidigare glänst med hur bra jag mår, har jag efter ett par tuffa motgångar dom närmsta dagarna, förvandlats till ett känslomäsigt vrak, som skrapat botten. Men det är härifrån jag måste utgå. Det här är min utmaning. Och jag fantiserar mig fram i tiden, lycklig, tillbakablickandes på detta ögonblick bl.a., när jag krafsade på glädjestapelns botten - och jag klappar mig själv på axeln och ler - jag gjorde det!
Livet går upp och ner, som en berg-och-dalbana.
It's just another trial of life
Men det var ju knappast det roligaste som hänt i Birgittas serotoninöverflödiga livshistoria.
Så jag ska berätta om en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv:
Jag var knappt 14 år fyllda och var i Manchester för första gången i mitt liv, för att se en United-match. Jag minns hur jag gick upp tidigt för att klä upp mig i alla möjliga Unitedställ, från topp till tå. Hur jag inte fick gå i bara shorts för morsan, eftersom det var december månad - vilket jag länge motstred eftersom jag inte hade några långbyxor i United-plagg. Hur jag blev så knäsvag att jag knappt kunde hålla mig på benen, när jag kom upp för trapporna och såg ut över den mäktiga arenan. Hur Van Nistelroy gjorde 1-0 efter en minuts spel och arenan exploderade av jubel och sång. Hur United gick vinnande ur matchen med 6-1. När jag gick utanför i den massiva folkmassan av United-supportrar, tänkandes: det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.
Jag kan inte svara på ifall det än idag (över 10 år senare), fortfarande är specifikt den lyckligaste dagen i mitt liv. Men just då var den det. Och då kunde ingen ta ifrån mig att det utklassade allt vad nån gammal helig kossa vid namn Birgitta upplevt!
Senare den kvällen drack jag och syrran.. Dagen därpå var farsan skogstokig då vi druckit och snott sprit av han.. Jag tänkte "Vad fan har jag gjort?! Det var ju den lyckligaste dagen i mitt liv.".. Men på något sett så fick syrran skulden - och hon skyddade mig som vanligt - så jag fick fortsätta anse det vara:
den lyckligaste dagen i mitt liv
